Nidblogginlägg

Ibland händer saker som gör att man inte kan säga saker direkt. Någon säger något oförskämt och man vet att nej, jag ska vara tyst, det är värre för den andra personen än om man säger något. Igår på begravningen hände en sådan sak.

Jag och min farfar har inte haft mycket kontakt alls under min uppväxt, senaste åren har jag, Simon, pappa, Timmy, farfar och Inga dock varit på några middagar. Något jag uppskattat då jag då kände att jag KÄNDE min farfar. Det har jag aldrig gjort innan. Och jag uppskattar att jag fått det i slutet. Men vid de här träffarna ville farfar att vi skulle sjunga ihop. Och jag kunde inte. Det gjorde ont i mig att han frågade och att jag var tvungen att säga nej, men jag var tvungen.

Min röst har gått igenom en enorm förändring senaste åren, och jag har inte känt igen den. Den är svårare att kontrollera, men blir bättre när jag lyckas. Och så var det den där jävla prestationsångesten. Den har varit hemsk ända sen jag började högskolan. Jag har inte känt igen mig själv då det verkligen varit olikt mig, som när jag var liten och skulle sjunga solo inte ens sa något till mamma innan, för det var ingen big deal. Men efter att ha sjungit så mycket, skapas en viss press. Alla gånger jag gjort fel, skär i mig som knivar, och det är den värsta känslan jag vet. Jag kommer ihåg alla gånger, vartenda ord eller ton som blivit fel.

Därför sa jag nej. Jag kunde inte, det gjorde ont.

Farfars fru Inga har alltid avskytt vår sida utav släkten. Jag och Timmy är "maffiabarnen" utav någon anledning. Stämmer ju verkligen in. Hmpf. Men hennes barn och barnbarn, de var de enda som räknades, trots att min farfar inte ens var släkt med dem. Hon gjorde så att han inte kunde träffa oss. Okej, visst, han satte aldrig ner foten åt henne, men eftersom jag vet hur hon är så är det knappast något jag klandrar honom för. Hon har hållit honom ifrån både pappa, min faster och alla barn i våra familjer.

När farfar dog så utbröt ett krig. Som Inga skapat. Pappa och min faster ville sätta in en egen dödsannons då den Inga skapat inte uttryckte det som min familj ville säga. Inga konstigheter på det viset, det stod redan hur många namn som helst i dödsannonsen från Inga, och vi ville bara ha en egen hyllning till farfar. Då gick Inga i taket.

"Ska ni ha en egen annons så är ni inte välkomna till begravningen"
Min del utav släkten struntade i detta uttalande, behandlade henne korrekt, och satte in en egen annons.
"Ja ska det vara så så får ni inte sitta till höger i kyrkan! (Vilket då betyder bland de närmast sörjande), för där ska jag och min släkt sitta"
Min familj struntade i detta och vi alla frågade vaktmästaren eller mannen från begravningsbyråkillen i kyrkan vart vi skulle sitta. Och vi blev visade till höger sida, jag och mina kusiner på andra raden, och min far och faster på första. Inga och hennes släkt satte sig självmant och demonstrativt på vänster sida.

Jaja, tänkte vi, vi skall inte bråka på farfars begravning. Det är inget han hade velat. Inte alls.

Efter begravningen gick jag fram till Inga, beklagade sorgen och sa att jag inte kommer till fikat efter, då jag skulle köra till Svenljunga direkt. Då svarade Inga:
"Ja, tack för sången det var ju fint. Fast det är ju synd att du inte kunde sjunga med din farfar, det har ju aldrig passat dig att göra det innan han dog."
Jag log, sa hejdå och vände mig mot dörren och gick ut ur kyrkan för att följa efter mina föräldrar. I huvudet ekade orden. Och det enda jag kunde tänka var:

Och vad i hela friden har du för rätt att säga så till mig, när du i hela mitt liv förhindrat mig umgänge med min egen farfar. När du alltid bråkat om allt. Alltid förklarat hur värdelösa alla i min släkt är, obetydliga. När du i HELA mitt liv fått mig att tro att min farfar hatar mig. Alltid gett pikar och gliringar om både det ena och det andra till alla i min familj, aldrig satt en fot i vårt hus på någon utav mina födelsedagar, behandlat mina kusiner som skit. Listan kan göras otroligt lång. På alla saker DU gjort. När vi alltid varit trevliga och korrekta. Det får stå för dig. Och jag bryr mig inte längre. Du har inte längre någon hållhake på oss, och du kan inte längre göra livet surt för farfar. Du är officiellt DONE.

Jag vet att utomstående i alla år har undrat över våra reaktioner. Jag hoppas detta ger en bild på varför vi gjort som vi har gjort. Och jag behövde verkligen skriva det här. Jag står för vartenda ord.

Ibland säger folk saker som är oförskämda eller elaka. Jag tar in, analyserar och tänker. Glömmer inte. Men säger inget tillbaka. Utan bara ler. För jag vet att det är värre än om jag skulle säga något elakt tillbaka. Jag hoppas mina leenden gör ont. Det är min hämnd.