Nu och Då med Blizzy.

Det har hänt otroligt mycket med Blizzy på ett år. I oktober förra året kom hon och Ville. Och jag minns det verkligen som igår. Denna lilla, rädda, klena, felställda individ. Hon var så skygg, så misstänksam och icke följsam som en häst bara kan bli. Det tog ett tag innan vi kunde leda henne. Vi fick gå fram och tillbaka i stallgången varje dag i en vecka innan vi vågade oss ut. Där drog hon omkull mig flera gånger och sprang rakt över mig för att hon var så rädd. Men eftersom jag var där varje dag så blev vi mer och mer kompisar. Och efter två månader flyttade vi henne till Annastallet. Väl där gjorde hon en helomvändning och började lita på folk, som inte var jag. Trots att hon rymde ur hagen två gånger under första natten (och när jag såg henne och hon såg mig, så gnäggade hon och kom travande mot mig) så var det INGET problem att få tag i henne. Tvärt om, helst hade hon velat sova med mig inne i huset. Typ.

Det här är första gången jag har lett henne i stallgången, bara lite stolt!

Här tränade vi friendlygame med konstiga föremål

Vår första gemensamma promenad i skogen där det bara var vi två!

Lite mager i mitt tycke. Väldigt klen just här!

Här ser man även hur hennes framben var då. Väldigt krokiga!

De bilder här nedanför är sen vi kom till Annastallet.Lite finare, men fortfarande en svart ankunge.

Min åsnelika skitgris!

Rumpbild i våras

Nu har det gått ett år. Hon har fått otroligt bra bete under sommaren, och nu är hon igångsatt. Vi har tömkört, longerat, dragit stock, dragit skacklar, dragit dunk med sten i, gått mycket i skog och mark, dragit harv, tömkört med vagn. Vi har även vant in all utrustning så som bett, träns, sadel, sele, longeringsgjord och loksele. Hon är helt fantastisk. Hon står still när jag ber om det, och om hon har NÅGOT problem är det snarare att gå framåt. Hon är inte rädd för bilar, biltutor, gevärsskott, traktorer eller lastbilar. Hon är den MEST följsamma häst jag någonsin jobbat med. Och sjukt lyhörd. Älskar verkligen att dra, då har hon bra framåtdriv!

Den här hästen kommer att gå långt. Och jag kan inte fatta att jag haft turen att få vara med i utvecklingen. Jag menar, detta är hästen som "inte går att fånga".

Hon stod bunden när jag jobbade med Tindra förra veckan, lyckades ta sig loss och började i stilla lunk gå mot stallet. Då sa jag: "Men lilla gumman är du lös. Det ska du inte vara" Börjar gå emot henne och hon tittar på mig. Jag säger PROOOO och hon stannar. Och står still tills jag kommer fram till henne. Där lägger hon huvudet i min famn precis som att: Jag har saknat dig matte. <3

Rundare, muskulösare.

Det har hänt en väldig massa med bogen, rumpan och halsen här!

 Kolla på förra rumpbilden från i våras!

Till och med manen har fixat till sig! 

Tänk vilken tur jag har! Älskade häst! <3