Igår var det begravning i Karlskrona, alltså åkte jag ner i tisdags kväll för att vara på plats i tid.
Begravningen började klockan 13 och jag skulle vara där klockan 12 för att synka mig med kantorn.
Och det gick oerhört lätt. Hon var sjukt duktig och jag vet ju vad jag ska göra liksom.
Körde igenom Himlen är oskyldigt blå några gånger, men eftersom jag var nervös glömde jag vilken vers som kommer i vilken ordning. Så jag fick skriva upp första ordet i varje vers på handen. Vilket är lite fånigt, men det funkade i allafall.
Jag har ju sjungit denna låten i så många år, och jag kan den ju utantill utan problem annars. Men det var ju den där dumma prestationsångesten som bråkar igen. Men efter stödorden kändes det inte som att det skulle vara något problem. Kantorn vart ganska chockad över min sång. Och berömde mig länge och väl och sa att jag inte var vad hon hade väntat sig. Jag brukar få den reaktionen. Men det hjälpte också lite att jag inte skulle vara så nervös.
När själva begravningen började så var jag först ut att sjunga, även det något jag verkligen uppskattade. Och det gick P E R F E K T.
Riktigt nöjd med min insats, och det var alla andra också.
Begravningen var väldigt fin, men välkända psalmer och många avsked. Bra präst och duktig kantor. Tror inte någon inte tyckte att det var fint faktiskt.
Begravningen hölls i Ulrika Pia kyrkan och var jättefull.
Efter genrepet, i väntan på att alla skall komma och att begravningen skulle börja.
Godnatt farfar..
Av mig fick han en gerbera, då det är min favoritblomma.
Den är inte heller lika vanlig att ta med som en ros. Udda, ovanlig.
En speciell blomma till en speciell man.
Himlen är oskyldigt blå, är den låt jag vet att farfar ville ha.
Hans lugn när jag sjöng den på sjukhuset där mitt i natten, talade klarspråk.
Och jag vet att han lyssnade, och log med varje strof.
Sång är mitt farväl. Jag är inte en sån som gråter.
Inte alls. Men ska jag visa någonting, då sjunger jag.
Farfar, det var till dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar