lördag 4 oktober 2014

Var hos farfar på sjukhuset inatt

Är väldigt glad att jag hann ner och träffa honom en sista gång. Han är inte kontaktbar utan sover ganska fridfullt. Dock rosslade han en del. När vi kom dit så visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Pappa och Camilla pratade lite om hur han mådde, och Timmy satt mest tyst, sörjande. Jag är inte så bra med sorg. Jag reagerar inte som andra. Jag blir inte ledsen även om jag är nedstämd. Var ju hemsk att se honom så men han kändes ändå ganska lugn och harmonisk.

Pappa berättade att när farfar fick reda på om tumören så hade han sagt att går den att operera så gör jag det, går det inte så går det inte. I vilket fall sa han att han var nöjd. Han har haft ett bra liv och är 82 år gammal.

Vi pratade lite med honom, och när man sa någonting så instämde han lite hummande. Som om ett visst mån av medvetande var kvar. Sen började han rossla lite mer och bli lite oroligare. Jag sa till pappa att jag inte vet vad jag ska säga, och pappa sa: säg inget då, bara sjung. Jag tror farfar var väldigt nöjd med att någon mer i hans släkt var musikalisk och kan sjunga. Och jag vet att han alltid ville att vi skulle sjunga ihop, men jag har inte gjort det då jag på de senaste åren alltid haft en sån sjuk prestationsångest. Så inatt sjöng jag för farfar. Jag sjöng Himlen är oskyldigt blå som är en av mina favorit visor. Jag vet ju även att farfar älskade visor, då han ju är trubadur, så det kändes passande. Man märkte direkt att hans rosslande försvann, och han blev lugnare i ansiktet och kroppen slappnade av. Fridfull.

Pappa sa: Gillian, han har hört varenda strof ska du veta. Tack så mycket....

Det var fint. Jag tror att farfar uppskattade det. Mycket.

2 kommentarer:

  1. Underbart Gillian! Så fint o en sån vacker sång.
    /Lena gw

    SvaraRadera
  2. åh så himla fint gjort <3

    SvaraRadera