När jag och Sofia var på Färgelanda bibliotek så kollade jag ut från fönstret och såg en man som pratade med två poliser. Jag tänkte i mitt stilla sinne att: Det där är nog Sofias pappa.
Jag har aldrig träffat Sofias pappa, utan bara sett en dålig bild på honom en gång. Tanken var helt tagen ur luften.
När jag och Sofia gick ut ur rummet nämner jag mannen som pratade med poliserna och frågade om hon såg dem. Nej, det hade hon inte, och ser därför ut genom fönstret.
Tystnad följer.
Sofia säger: Det där ser ut som min pappa.
Varpå jag asgarvar.
Nu måste saken undersökas. Så vi smyger ut och "röker".
Ja Sofia alltså, inte jag.
När vi kommer närmare utbrister Sofia:
OH Herregud! Det ÄR pappa...
Varpå hon springer fram. Och jag kan knappt låta bli att skratta av den mycket konstiga situationen.
Så jävla roligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar