Galenhetens mästare.

Japp, jag är bäst på att förstöra ord mamma, helt korrekt.

I alla fall. Jag har varit lite emotionell den senaste tiden. Inte sådär "oooh vad synd det är om alla barnen i afrika" utan på konstiga saker som är helt ologiska. Och jag gråter som en liten gris till helt random saker. Och jag är inte gravid så jag vet inte alls varför jag är så konstig. Men jag drabbas av extrem sorg, eller liknande och börjar störtböla. Följande har inträffat:

Simon och jag satt och såg på Stargate för någon vecka sen när vi åt (oh ja, vi är sånna nördar). De visar en scen där colonel Mitchell blir nedskjuten ur en 303:a och kraschar mot isen. Massa bilder kommer på explosioner. Följs sedan upp av sjukhusbilder. Precis innan han craschade sköt han ner ett fiendeskepp, och det tyckte jag var sååååååå RÖRANDE. Inte sorgligt för att någon dog, jag menar, det är ju bara sånt som händer. Men ja. Jag bölade som en gris och Simon tittade på mig som om jag vore en alien. Helt oprovocerad gråt. Så irriterande. Och så får jag en sån där känsla. Ni vet en sån där känsla att om jag inte gråter så dööööör jag för jag måste gråta. Jag hatar att gråta. Det är svagt.

Nästa episod:

Simon och jag låg i sängen igår (och skulle sova snuskhummer).  Simon har precis slängt till mig ett gosedjur som jag tagit med mig från karlskrona då den låg i en låda och jag tyckte synd om henne för hon låg där. Det är en hund som min mamma har sytt. Med lååånga öron och är svart-vit fläckig. Mysvovve. Simon tvättade henne tillsammans med den andra tvätten då hon legat på golvet. Så jag luktar på henne och hon luktar ju asgott, och jag liksom gosar in mig i det här lilla ulliga gosedjur. Och säger:
"Vi måste ta hem mina andra gosedjur från mamma snart, de ligger ju bara där på¨vinden...."
"Ja vi får ta med oss en stor resväska så får du ta med dem hem." säger Simon.
Jag ser på honom en stund och säger sedan: Det räcker inte med en väska, snarare 3 sopsäckar. Jag har mååånga gosedjur.
"Du får nog sålla lite då bland dem, och slänga en del" Säger Simon.
Och här börjar jag få tårar i ögonen och börjar sen störtgråta. Jag utbrister: "Det är så soooorgligt, stackars gosedjur!!!" Och sen skriker jag in i min gosedjurshund.
Känslostorm eller vad?
Simon börjar vifta med händerna och klappa på min mage för att lugna mig och säger, lätt hysteriskt att jag självklart får behålla ALLA gosedjur...

Det var verkligen sjukt. Jag är inte egentligen jättefäst vid mina gosedjur, jag menar, jag har ett tiotal jag inte kan slänga för jag tyckte så mkt om dem när jag var liten och jag vill gärna att mina framtida barn ska ha dem. Och de är dessutom fina. Men jag skulle normalt sett inte börja böla. Och jag kunde liksom inte sluta gråta heller när jag väl börjat! GRRR!

Men nej, jag har inget fel på mig... I alla fall om man tror på läkarna. Haha...

Men här har ni i allafall dagen galenhet från mig... Enjoy!